Jag hatar känslan när man inte vet vart man ska börja. När man har så mycket att få ur sig så att det slutar med att det inte kommer någonting, eller när det som kommer ut blir så fel. Inte alls lika vackert och dramatiskt som det lät i mitt huvud. Då brukar jag undra om det är min röst det är fel på. Jag kanske har en för odramatisk röst. För intetsägande. Jag hatar när jag ser att du är på väg att säga någonting men i sista sekunden stoppar dig själv och fortsätter att sitta i tystnad. För jag gör inte sådant. Med dig kan jag aldrig vara tyst. Jag hatar också när jag ser att du skriver någonting långt på Facebook men det enda som kommer, efter att jag har suttit på spänn i 3 minuter är ”okej :)”.

Jag hoppas alltid på att du ska tänka på samma sätt som jag. Blanda tankar med känslor och jag hatar att du är så mycket bättre på att kontrollera allting än vad jag är. Jag bara brister. Känner jag någonting blir det alltid till max. För mycket och för okontrollerat. En expert på att hitta fel, ja det är ju jag det. Därför är det så jävla tur att jag har dig. Du vet hur man ska stoppa upp allting, stoppa mig i min äckliga spiral som jag jobbar så himla hårt att bli av med. Ibland brukar jag undra, om det finns fler som jag. Flera som lever största delen av sitt liv på nålar och spenderar största delen av sin vakna tid att fundera på vad andra tycker.

Jag saknar Fredrik och han varit borta åtta dagar av hundratjugo. Grattis.